Melina in Motion again är en animation gjord utifrån min pappas efterlämnade negativ av den grekiska skådespelerskan Melina Merkouri (1920-1994). Melina Merkouri blev världsberömd 1960 med filmen Never on Sunday (Aldrig på en söndag) och soundtracket till den har blivit något av ett soundtrack också till de flesta turistvistelser i Grekland än idag (jag är ganska säker på att du kommer att känna igen det om du hör den!) Melina Merkouri var också en symbol för frigjorda kvinnor i Grekland på 1960-talet och en viktig röst mot militärdiktaturen i Grekland 1967, vilket kostade henne sitt grekiska medborgarskap. 1981 blev hon Greklands kulturminster.
Min pappa, Demetrios Sakellariou var fotograf i Grekland under den här tiden. Men i Sverige, som ett resultat av invandring skulle jag säga, lämnade han så småningom sitt yrke och pensionerades som metallarbetare. Det som fanns kvar av hans karriär i Grekland var kartongen med fotonegativ som han tagit av Melina Merkouri. Efter hans död 2017 började jag så småningom arbeta med detta material. Jag gjorde hundratals papperskopior i mörkrummet, på samma sätt som de gjordes för 60 år sedan. Papperskopiorna skannades sedan (i alla versioner som jag gjorde med olika ljusinställningar) och pusslades samman till time-lapses. Det rörliga materialet är en form av animation där den sedan länge döda skådespelerskan åter sätts i rörelse. Uttrycket i animationen påminner också om en gammal super 8-film som flimrar och skakar på grund av de olika inställningarna i mörkrummet och glappet mellan olika tagningar. De ursprungliga fotografierna togs i sekvenser, som i en film, dock inte med tanke på att bli en animation en dag, utan för att fånga det absolut bästa ögonblicket av skådespelerskan.
Bakgrundsljudet i animationen är ljudet från den motorn på min pappas kamerastativ som han senare kom attt bygga i Sverige med hjälp av sina nya kunskaper som svetsare. Stativet använde han i Sverige för att fotografera, inte filmstjärnorna i Grekland, utan stjärnorna på himlen ovanför huset där vi bodde.
Ett av hans fotografier av Andromedagalaxen ingick också i utställningen på Galleri, Hamnmagasinet, Varberg 2024.
Andromedagalaxen, sedd från Ekegården, Karl Gustav ca 1985:
Stillbilder från animationen Melina in Motion Again:
ESSÄ: MÖRKA RUM – AVLÄGSNA STJÄRNOR
Publicerad i tidskriften Hjärnstorm, 2024.
AV: KRYSTALLIA SAKELLARIOU
Filmerna Never on a Sunday (Jules Dassin, 1960) och Hush hush sweet Charlotte (Robert Aldrich, 1965) är två av en handfull filmer som vi såg om och om igen i mitt barndomshem. Den ena om Ilya (spelad av Melina Merkouri), en prostituerad kvinna i hamnstaden Pireus som lever ett sorglöst liv där hon i sängen lär sig lika många språk som de olika männens nationaliteter. En amerikansk turist vid namn Homer (spelad av Jules Dassin) kommer till Grekland för att söka svar på livets mening. Han blir förälskad i Ilya samtidigt som han förfäras över hennes livsstil och vill förändra henne. Men Ilya är orubblig och verkar dessutom vara den som bättre förstått sig på livets egentliga mening. Den andra filmen om Charlotte (spelad av Bette Davis), en äldre kvinna någonstans i den amerikanska södern som bor ensam kvar i sitt barndomshem. Mystiska saker börja hända i huset och Charlotte tycker sig se sin ungdomskärlek som dött under mystiska omständigheter för länge sedan. Hon börjar tro att hon blivit galen, men allt visar sig vara Charlottes syster och hennes makes spel för att få Charlotte att släppa barndomshemmet och låta bygga en motorväg tvärsigenom. De båda huvudkaraktärerna skulle kunna betraktas som varandras motsatser, men de bär också på likheter. Nästan som ett negativ och dess omvända, positiva bild av sig själv.
Min pappa Demetrios Sakellariou var fotograf i Aten under 60-talet och fotograferade många av den tidens filmstjärnor i Grekland. Efter hans död 2017 hittade jag den låda med negativ som han berättat om. Nittiotvå negativ, alla på Melina Merkouri. Flera tagna i hennes hem i Aten. Några tillsammans med regissören Jules Dassin som sökt sig till Europa efter att ha blivit svartlistad som kommunist i Hollywood och som Melina Merkouri senare gifter sig med. Under början av 60-talet träffades också mina föräldrar. Min mamma Anna-Lisa Byström var i Aten på chartersemester. Det var egentligen mammas kompis Gun som ville åka till Aten. Mamma hade hellre velat åka till Mallorca, sa hon, för Aten var väl mest gamla ruiner? Men sedan lämnade hon sitt arbete som sjuksköterska i Sverige och flyttade till Grekland för att stanna. Med sig hade hon sin röda folkvagn fylld med hemvävda trasmattor, egensydda kläder och en Levin-gitarr. Men några månader efter bröllopet 1966 blev pappa sjuk i tuberkulos. Mamma kunde få tillbaka sitt gamla jobb som sjuksköterska i Sverige och pappa läggas in på sanatorium utanför Borås. Flytten till Sverige var tänkt att vara i max två år, sedan skulle de återvända till Grekland, men följande år tog en militärdiktatur makten och även Melina Merkouri lämnade landet. Hon och Jules Dassin, som också hade gift sig 1966, flyttade till New York där Melina Merkouri blev en viktig röst mot diktaturen. Men priset hon fick betala var sitt grekiska medborgarskap.
Mina föräldrar stannade i Sverige och under slutet av 70-talet köpte de ett litet rivningshus på ön Salamina utanför Aten. Det skulle bli vår sommarstuga och därinne förvarades nu trasmattor och bröllopspresenter nedpackade i kartonger i väntan på flytten tillbaka till Grekland en dag. Fina Kosta Boda glas och vackert porslin, som mamma brukade säga, men som hon aldrig ville ta med till Sverige. Samma år jag föddes planterades också en bougainvillea mot ytterväggen på Salamina. Men istället för i Grekland växte jag upp i det som egentligen också var en sommarstuga, på Ekegårdens fritidsområde i Karl Gustav, Halland. Stugorna i området byggdes alla i början av 70-talet enligt samma koncept. Enkla enplanshus, ofta målade i bruna toner som skulle smälta in i den omgivande naturen. Placerade närmare varandra än annars på landsbygden och med vissa förordningar, som att inga höga häckar eller staket fick sättas upp mellan tomtgränserna. Det skulle finnas en öppenhet mellan husen med grönområden som ägdes och sköttes gemensamt. På Salamina stod vårt hus tomt merparten av året. På Ekegården var vi en av få åretruntboende familjer. Och där bland alla tomma sommarstugor längtade jag till varje skollov när de snygga killarna från Tyskland äntligen skulle anlända.
Att äga en bit mark och bygga sig ett eget hus hade varit pappas dröm. Mamma fortsatte drömma om flytten tillbaka till Grekland. Om huset på Salamina som en dag skulle göras iordning och bröllopspresenterna äntligen packas upp. Därför ville hon inte köpa några tunga möbler, helst inget som inte gick att få ner i en resväska. Men pappa önskade sig ett stenbord till vardagsrummet lika massivt som den gravsten vi tillsammans valde ut efter mammas död. Den som pappa tyckte särskilt mycket om till formen för att den likande Windows-symbolen, även om han hellre hade sett att den var gjord i marmor istället för granit.
Båda mina föräldrar var berättare. När pappa berättade förflyttade han sig enkelt mellan roliga historier, krigstrauman från barndomen och anekdoter från hans tid som fotograf i Grekland. Jag fick höra om filmstjärnorna han träffat och om besöken hemma hos Melina Merkouri. Hur hon en gång ropat Tzimis! (smeknamn för Demetrios) och kysst pappa på kinden men knappt ens sagt hej till pappas äldre kollega, journalisten Ilias Bakopoulos som skulle intervjua henne. Jag fick också höra om andra världskriget och inbördeskriget som följde. Hur lastbilar brukade köra omkring på de smala gatorna i Plaka runt Akropolis och skyffla upp döda kroppar på flaket – med en jättestor gaffel, som pappa sa. Om familjer som kunde behålla sina döda i hemmet i fler dygn innan de släpades ut på gatan – för att inte förlora nästa veckas matkuponger. Pappa berättade också om sin egen pappa, Nikolaos Sakellariou, som inte förrän i tonåren fick höra sin egen berättelse. Han var adopterad. En familj på ön Evia som inte kunde ta hand om ännu ett barn. Ett barnlöst par i Aten som hade ekonomin. Nyheten fick han höra av klasskamraterna på skolgården och i ilska för att de aldrig berättat lämnade han sina adoptivföräldrar och kom aldrig tillbaka. Han sökte upp sina biologiska föräldrar, tog tillbaka sitt ursprungliga efternamn Sakellariou, men insåg försent vilken familj som ändå var hans. Sexton år gammal och utan familj blev han soldat i första världskriget. Han var en kalofagas, sa pappa, en gourmand som tog med barnen till de bästa restaurangerna i Aten innan andra världskriget bröt ut och hungersnöden började. Han hade också haft en av de första kamerorna. Redan i första världskriget blev han allvarligt skadad och under andra världskriget var han rullstolsbunden.
Och pappa berättade om när krigslarmen tjöt och det var bråttom till skyddsrummet och de fick skynda sig iväg och lämna pappan kvar i sängen. Samma dag som min farfar dog hade min farmor Krystallia frågat honom vad han ville äta, han hade knappt ätit något på flera veckor. Han ville ha lammkotletter, inget annat. Men det var nästan omöjligt att få tag på kött under kriget och än mindre lammkotletter. Min farmor gick runt i hela Aten och letade. Tillslut hittade hon lammkotletterna. Det var ett mirakel, sa hon, men när hon kom hem var min farfar redan död. Den natten fick pappa sova hos en granne, berättade han, för han grät så mycket. Tre år efter begravningen, nu elva år gammal, var pappa med vid uppgrävningen av sin egen pappas skelett. Alla kroppar i Aten grävdes upp tre år efter begravningen, sa pappa, för en egen grav kunde kosta nästan lika mycket som en lyxig lägenhet i centrala Aten. Det var bara personer som Melina Merkouri som kunde köpa sig en egen grav. Och pappa berättade om hur han hade försökt titta efter kulan i höftbenet, som min farfar sagt att läkarna inte opererat bort ordentligt. Och han såg hur kroppen hade förmultnat runtom skelettet. Men inte strumporna. De hade min farmor stickat av den finaste ull och de såg nästan precis ut som nya.
Pappa upprepade sig gärna och hans berättelser kunde vi snart utantill. Vi lyssnade ändå, på samma sätt som vi såg filmerna om och om igen. Hans minnen blev till en delad upplevelse, ett gemensamt minne som tillslut etsade sig fast som om vi själva varit där. Och personer som jag aldrig hade träffat började kännas som mina egna bekanta från ett tidigare liv. På samma sätt ärvde vi en oro och en beredskap för katastrof. Att konservburkar alltid är bra att ha hemma. Att en källare skulle kunna fungera som skyddsrum. När pappa berättade satt vi ofta samlade runt köksbordet. De sista åren bara jag kvar, mittemot på mammas gamla plats. Historierna tog vid när magen var mätt men köksbordet ännu inte avdukat. Glas, tallrikar skulle alltid stå kvar, gärna en liten bit ost eller frukt. För just när maten ställdes på bordet kastade vi oss över den som om vi aldrig ätit. Småprat var aldrig en del av varmrätten.
När pappa berättade var gester, ansiktsuttryck och tonfall lika viktiga som orden. Och mitt i något spännande kunde han tända en cigarett, bara för att skapa en medveten paus, hålla oss kvar en liten stund till. Då log han och såg ut att njuta av den kraft som den som berättar besitter. När pappa berättade såg han oss intensivt i ögonen, det gick knappt att vända bort blicken. Som för att försäkra sig om att berättelsen verkligen togs emot, som om den kunde överföras också mellan blickar. Orden däremot kunde han välja lite på måfå, ett närbesläktat ord fick ibland duga, bara spänningen låg kvar i luften och berättelsen gick fram. Pappa var också ensam med sitt modersmål i familjen. Det var bara katterna som verkade ha blivit helt tvåspråkiga.
Pappa valde hellre engelskan framför svenskan och med tiden började mamma och pappa utveckla ett eget språk. En blandning av engelska, svenska och grekiska i en och samma mening. Engelskan var basen, den engelska de båda hade lärt sig genom filmerna. Sedan plockades svenska och grekiska ord in beroende på sammanhang. Fler grekiska ord när det handlade om mat och hem, svenska ord för samhället utanför, som skola, grannar, arbete. Pappa avskydde svenskans snarlika uttal för ord med helt olika betydelse och språket var en återkommande källa till konflikt mellan mamma och pappa. Jag brukade förstå vad de försökte säga varandra och blev expert på att veta hur konflikter skulle kunnat undvikas innan de bröt ut. Pappa blev allt mer frustrerad över språket ju äldre han blev, även om samma frustration också kunde leda till ordvitsar där vi åt tofflor istället för våfflor. Då skrattade pappa högst av alla. Av samma anledning ogillade pappa att tala i telefon och när jag någon gång ringde hem och mamma för ovanlighetens skull inte svarade blev samtalen med pappa alltid trevande och stela. Mamma däremot älskade telefonen och på grund av språket blev mamma den vi barn allt oftare vände oss till.
Mamma läste gärna högt för oss andra. Dikter eller utdrag ur något hon läst. Hennes uppläsningar liknade en annan form av performance än pappas. Hon läste med hög och klar stämma, stakade sig aldrig. Det var högtidligt och pappa gestikulerade i samförstånd, för när mamma läste högt kunde pappa förstå svenskan mycket bättre. Någon gång försökte också jag få läsa några av de där dikterna högt, men uppläsningarna var mammas. De fria anekdoterna pappas. Min bror tecknade serier och mitt uttryckssätt blev för en tid pianot, som ingen annan kunde spela på. Där framförde jag min egen, ordlösa och på så sätt också språklösa monolog och fyllde varenda vrå i huset med improviserade melodier som även de bestod av oändliga upprepningar och variationer på dem. Fram tills nyheterna började eller min bror skulle plugga inför ett prov. För i ett fritidshus med tunna dörrar kan bara en röst höras åt gången.
När mamma berättade mera fritt satt vi ofta i bilen bara hon och jag. Eller gick i skogen och plockade bär eller var nere på tomten, krattade ris och eldade. När vi var upptagna med något, händerna i arbete, verkade mammas tankar flyga friare. Och hon berättade ibland om tiden innan pappa. Om han som var fiskare och så gärna hade velat gifta sig med mamma och flytta till ett hus i Bohuslän. Men mamma tyckte det lät så tråkigt. Han var alldeles för snäll, sa hon, och gjorde precis som hon ville och just därför blev hon nästan elak. Hon sa att hon hade gått och tvekat så länge om honom, men när hon träffade pappa, då visste hon helt säkert. Och hon berättade om när hon gick in på resebyrån i Borås och frågade om de behövde en turistguide i Aten, så att hon kunde åka tillbaka till Grekland igen. Men det gjorde de inte. Fast mamma insisterade på att lämna sitt telefonnummer – om utifall att, som hon brukade säga. Och två veckor senare ringde resebyrån. Guiden i Aten hade blivit plötsligt sjuk. Kunde mamma resa ner med en gång? Och det gjorde hon.
Mamma pratade lugnare än pappa och såg oss inte lika intensivt i ögonen. Hon blickade hellre ut genom bilfönstret på landskapet som susade förbi, även om sikten åt höger vid vänstersvängar hellre sköttes av mig, för mamma blev med åren allt stelare i nacken. Mamma hade ett annat självförtroende i sitt språk, en tilltro till att hennes ord skulle vara tillräckliga, tas emot på det sätt som de var tänka utan ögonkontakt eller andra förstärkande element. Mammas minnen såg ut att lockas fram ur naturen och landskapet. Hon hade också vuxit upp med skogen omkring sig. Inte bara för nöjes skull som på ett fritidsområde, utan också för att leva av. Där skog betydde virke och bär och frukter skulle plockas och tas om hand. Syltas och saftas till förråd för att klara, om inte en krigskatastrof, så i alla fall en kall vinter fram till nästa vår. Och varje dag antecknade hon i sin almanacka de olika väderförhållandena, som om naturen också var en del av henne själv. Pappas minnen däremot bar han inuti, isolerade från sin omgivning och framkallade ur djupet sent på kvällen. Som i ett mörkrum med hemgjort vin och Pepsi som framkallningsvätska.
I hemmet tog pappas berättelser upp störst utrymme, men utanför huset blev rollerna ombytta. Där pratade mamma ledigare och pappa blev tystare. Och med åren blev mamma också den förmedlande länken mellan hemmet och världen utanför, höll kontakten med grannarna, ringde alla telefonsamtal. Trots öppna tomtgränser och avsaknad av staket, eller kanske just därför, hade det uppstått konflikter med grannarna. Som när pappa byggde en hönsgård nere på tomten till gamla värphönor från äggindustrin i Varberg, som inte längre kunde lägga några ägg. Hönorna visade sig trivas bra på Ekegården och började lägga ägg igen, så många att vi också kunde ge bort till grannarna. Tills hälsovårdsnämnden en dag kom på oanmält besök. Det hade inkommit klagomål på hönsgården, från grannarna, anonymt. För pappa var det en kniv i ryggen och innan beslutet från Hälsovårdsnämnden kom och hönsgården visade sig uppfylla alla krav, hade pappa hunnit avliva alla hönor. För att grannarna skulle sluta klaga, läste jag i mammas almanacka många år senare. Och pappa berättade om hönan de haft när han var barn. Då fanns det inga staket runt Akropolis och barnen lekte fritt bland antika marmorbadkar i sluttningen. Hönan sov i köket på nätterna, men varje kväll innan min farmor gick och lade sig brukade hon känna med ett finger på hönan om det fanns något ägg som var på väg ut. Kände hon inget lät hon köksfönstret vara öppet under natten. Men om hon kände ett ägg som var på väg ut stängde hon fönstret så att hönan inte skulle flyga ut och lägga ägget någonstans runt Akropolis.
Efter konflikten med hönsgården växte pappas misstänksamhet och hans kontakt med den närmaste världen minskade. Istället tog världen längre bort allt större plats, via kortvågsradion och senare parabolantennen genom vilken vi såg massor av engelska komedier och jag hade MTV långt innan alla andra. När mamma åkte till Grekland på 60-talet var hon turist. När pappa flyttade till Sverige blev han invandrare. Två roller som liknar varandra men som ändå är motsatta. Mamma sa ibland att om vi bara hade bott i Grekland istället skulle allt ha varit annorlunda. Och huset på Salamina kom med tiden att symbolisera ett parallellt universum där allt skulle kunna vara både sig likt och precis tvärtom.
Efter en tid som skolfotograf i Sverige lämnade pappa så småningom sitt yrke och mörkrummet i källaren, det enda rummet utan fönster visade sig vara perfekt för att förvara både mammas syltburkar och pappas hemgjorda vin. Pappa gick en yrkesutbildning på AMU och började som metallarbetare inom industrin. Mamma behöll sitt yrke som sjuksköterska livet ut – men innan det hade hon också arbetat på fabrik, berättade hon. På en syfabrik där hon fått sin timlön sänkt för att hon pratade för mycket. På Hevasfabriken arbetade pappa på ackord men var för noggrann, vilket gav ungefär samma resultat. Och mamma berättade om när hon flyttade hemifrån som femtonåring och skulle börja jobba hos en familj i Vegby. När mormor följde henne till tåget och de gick ner för den lilla grusvägen från Svedjorna med den täta granskogen på båda sidor och mormor sa: akta dig nu för alla räliga fabriksarbetare! För det var tydligen ett steg lägre än bonde, sa mamma och skrattade. Men på AMU-utbildningen hade pappa lärt sig svetsa och kunde nu konstruera ett stort kamerastativ med motor som placerades i trädgården. En specialkonstruktion med kugghjul som efter många matematiska beräkningar gjorde så att kameran långsamt förflyttade sig med samma hastighet som jorden kring sin egen axel. Det enda sättet att genom mycket långa slutartider kunna ta skarpa fotografier av de avlägsnaste stjärnorna på himlen. Och filmstjärnorna i Grekland byttes ut mot stjärnhimmeln över Ekegården. Den fyrkantiga plattformen i cement står fortfarande kvar i trädgården. Likaså stativet nere i källaren tillsammans med många andra projekt. Två vävstolar byggda från grunden, en till mamma och en till mig. En drejskiva i cement som sparkas igång utan elektricitet. Svarvade skålar och bägare på fot som fortfarande doftar av en. Och kanske alla större inköp som någonsin gjorts, all teknik, alla datorer, allt som hade en potential att en dag i framtiden fylla en funktion, praktiskt eller känslomässigt.
Organisationen av källaren fick mamma med tiden ta över och hon kände sig tyngre för varje nytt föremål som hamnade därnere. När dataspelen genom min bror fick en central roll i hemmet under slutet av 80-talet var det kanske inte så konstigt att mamma visade sig vara den som var allra bäst på Tetris. För pappa var ägandet och sakerna i källaren ett sätt att känna trygghet. För mamma stod samma saker i vägen för frihet. Ett skyddsrum och ett fängelse är olika men ändå ganska lika. Som portarna till paradiset och till helvetet, som den grekiske författaren Nikos Kazantzakis skrev. Han vars böcker hade blivit till flera filmer i Grekland, med Zorba the Greek (1964), regisserad av den grekcypriotiske filmregissören Michalis Kakogiannis, som den internationellt mest kända. Han som också regisserat filmen Stella (1955), där Melina Merkouri spelade huvudrollen som en frisinning rebetikosångerska på nattklubben Paradise. En film som har en del likheter med Never on a Sunday men spelades in fem år tidigare och var helt på grekiska. Det var på premiären av Stella i Cannes som Melina Merkouri och Jules Dassin träffades för första gången. Mamma och pappa träffades på en taverna i Plaka. I samma område där pappa hade vuxit upp och människor ramlat ihop av svält på gatan under kriget, men som nu blivit Atens främsta turistkvarter. Det var efter huvudrätten som ett fat med färsk frukt skickades över till mammas och Guns bord, från killarna vid bordet bredvid.
Trots att saker gärna samlades på hög var pappas relation till pengar mera lik den till mat. Det fanns en oro att bli utan men i för stora mängder blev det äckligt. Precis som fisken skulle pengar användas färska, sa pappa, då smakar de som allra bäst. Även om pengar också hade visat sig vara oätliga, för under kriget när mataffärerna stod tomma gick också de med pengar hungriga. Mammas föräldrar hade varit nästan självförsörjande och mamma sa att trots att de inte haft så mycket när hon var barn så kunde hon inte minnas att hon saknat något. Och hon sa att hon hade fått en grundtrygghet som pappa aldrig haft och att det fortsatt prägla henne på samma sätt som hon trodde att den grundkondition hon fått som ung, när hon cyklade fram och tillbaka mellan dansbanor, ännu satt kvar. Pappa lärde sig aldrig cykla men mitt i en katastrof var han ändå lugn, till och med lugnare än mamma. Kanske var det då hans allra bästa sidor kom fram. Som när det var strömavbrott i över en vecka mitt i den kallaste vintern på 80-talet och han ändå inte ville lämna huset. Då sov vi på campingsängar i vardagsrummet och pappa lagade små bakade potatisar i foliepaket i den öppna spisen som vi åt med smör och salt och det var kanske den allra godaste mat som jag någonsin smakat. Men när det borde ha varit lugnt kunde pappa utlösa sina egna och oväntade katastrofer. På grund av en småsak för oss andra, livsviktig för honom och nästan alltid relaterad till mat. Mamma berättade att hon tyckte pappa hade varit så tuff när de träffades i Aten. Att han bara kunde resa sig upp och gå från bordet på en restaurang om maten inte var bra. På Ekegården ville pappa att vi skulle köra tre mil in till Varberg för att lämna tillbaka en matvara som blivit fel. Och mamma sa till mig att just det som vi blir förälskade i hos någon är ofta precis samma sak som kan driva en till vansinne när man har varit gift i många år. Men även om vi nog har bråkat om allt som går att bråka om, sa mamma, så har vi aldrig bråkat om pengar.
Mamma verkade se lugnet som vårt naturliga tillstånd och dit allting åter är på väg. Pappa förväntade sig att det mesta skulle sluta i katastrof och berättade roliga historier om alltings undergång. Men under en period på 90-talet blev rollerna ombytta och mamma drabbades av en rad depressioner. Då kunde hon inte längre sova efter nätter på sjukhuset och började röka precis som pappa. Men inte långsamt mitt i en anekdot, utan hastigt och ensam på altanen. Och det gick inte ens att kittla henne till skratt, märkte jag när jag skulle måla hennes tånaglar (rosa, aldrig röda). Mamma sa att hon trodde att hon blivit galen och det gjordes ett intelligenstest på henne på sjukhuset i Varberg. Men hennes IQ visade sig vara så högt att vi sa att mamma var nästan lika smart som Einstein. När mamma var deprimerad var längtan till Grekland och drömmen om huset på Salamina som bortblåsta. Just som pensionen var nära och det hade kunnat bli verklighet. Istället ville mamma flytta till en lägenhet inne i stan. För att inte sitta ute i en skog och bara vänta på att dö, som hon sa. Och det lugn som pappa längtade till och försökte uppnå var samma lugn som mamma såg som stagnation och som hon ville röra sig bort ifrån. Vi flyttade till Sörse i Varberg där det på 80-talet hade funnits ett ökänt Sörsegäng och området fått ett dåligt rykte som fortfarande levde kvar, trots att det nu mest bodde pensionärer där. Och under några år blev Ekegården den sommarstuga som den en gång var tänkt att vara. Vi åkte dit på helgerna, så som grannarna brukat göra. Tände en brasa i det kalla huset och det var både nytt och bekant.
Pappa trivdes aldrig i Varberg. Det gjorde inte heller katten som av mig fått namnet Ensam för längesedan. Och Ensam började promenera de tre milen tillbaka till Ekegården igen, men han måste tagit fel i en rondell i stan, sa vi, för han hamnade på en plats som såg nästan likadan ut som hemma, men som låg i fel riktning. Hunden Petsi däremot hade kommit närmare oss genom sin hundkoja på den inglasade balkongen istället för i det gamla hönshuset nere i skogen. Och mamma sa att hundar är bundna till människor men katter till platser. Efter några år i Varberg blev besöken på Ekegården allt tätare och samma år jag slutade gymnasiet flyttade mamma och pappa tillbaka igen, nu utan barn. Området hade börjat förändras. Grannarna från hönsgårdskonflikten utflyttade. Generationen som byggt stugorna på 70-talet hade gått i pension och fler flyttade dit permanent. Mamma verkade förlika sig med tanken på att ändå dö på denna plats. Hon gick med i gymnastikföreningen framme i byn och planterade blommor och träd som nu har överlevt dem båda (fast det ena äppelträdet blåste omkull häromdagen). Och pappa fortsatte skoja om att en dag bli begravd under en stor ek nere på tomten, hämtat från en rolig historia som jag inte längre kan minnas. Huset målades om, från mörkbrunt med gula knutar till rött och vitt. Som den lilla stugan på Svedjorna där mamma vuxit upp, fast i annan form. Även odlingen kom tillbaka med växthus och tomater. Fast en odling på egna villkor. Och för både mamma och pappa blev kanske fritidsområdet tillslut just den plats där turisten och invandrarens roller mest kunde likna varandra. En plats dit alla är inflyttade, lika mycket rotlösa, förutom jag själv som blev den första att ha fötts i området.
Parabolantennen togs ner och pappa skaffade modem och senare bredband med ännu snabbare uppkoppling till sin dator. Även mamma köpte sig en dator tillslut, en bärbar förstås. Och där kunde de båda sitta i timmar och ägna sig åt sina bloggar. Mamma skrev på svenska. Om trädgården, årstidernas skiftningar och hur synen på till exempel rökning förändrats på sjukhuset genom åren. Att rökrummen ändå var den plats där de roligaste samtalen ägde rum, så där satt även mamma trots att hon inte rökte. Pappa skrev på grekiska, ibland engelska. Och det var på hans blogg som jag såg mitt första fotografi från hans tid som fotograf i Aten, innan jag själv började göra kopior av samma negativ i mörkrummet. En liten bild i dålig upplösning som han hade hittat på nätet och känt igen som sin även om fotografens namn inte skrivits ut. Fotografiet togs i soffan hemma hos Melina Merkouri, hösten 1960, några månader efter premiären av Never on a Sunday. Till vänster journalisten Ilias Bakopoulos, i mitten Melina Merkouri, till höger Jules Dassin.
Det talades nu allt mer sällan om huset på Salamina. Det blev en påminnelse om det liv som kanske aldrig skulle bli. Pappa hade berättat om sin bror Giannis som också varit fotograf, men som sedan börjat måla och målade himlar med minst två solar. Giannis som alltid hade drömt om att åka till Paris. Men när han en dag äntligen var på väg hoppade han av tåget några stationer innan han kom fram och åkte tillbaka igen. För att inte förstöra drömmen och kanske bli besviken, sa pappa. Trots att pengar säkert var en av anledningarna till att huset på Salamina aldrig gjordes i ordning, verkade heller aldrig det ekonomiska värdet vara av något intresse. Och huset på Salamina lämnades åt sitt öde. Kartongerna med bröllopspresenter fortfarande kvar inuti. Och om någon vi kände hade varit på ön frågade vi bara om huset ännu inte rasat och om bougainvillean fortfarande levde.
Det fanns något svävande hos mamma och hon tyckte inte om att bestämma dagar eller klockslag i förväg. Rätt känsla skulle alltid infinna sig, rätt omständigheter, som om hon inväntade ett känslomässigt vädertecken eller en särskild konstellation på stjärnhimmeln. Där var också pappa likadan. När vi brukade åka till Grekland på semester bestämdes inte resan förrän några kvällar innan, trots att vi ändå kom iväg nästan varje sommar fram till slutet av 80-talet. Och då blev det bråttom. Mamma skulle också städa hela huset innan vi åkte. Jag frågade henne en gång varför, vi skulle ju ändå vara borta? Och hon svarade återigen med – om utifall att något skulle hända och vi inte kom tillbaka.
När mamma dog var vårstädningen klar och bilen fulltankad, som om en resa till Grekland ändå varit planerad. Hennes hår var nyklippt och färgat. Hon hade precis lagt ifrån sig sina läsglasögon och låneboken (den hon medvetet valde att låna från bokbussen istället för på biblioteket inne i stan för att bussturen inte skulle dras in), och hennes hjärta stannade någonstans mellan spisen och köksgolvet just när hon skulle lägga två rödspättor i stekpannan. Vilken bok var det förresten? undrade en bekant när jag ringde och berättade om mamma. Linn Ullmans Det dyrbara. Uppslagen på sidan 18–19.
Samma kväll, några timmar senare, fann jag pappa nästan orörlig vid köksbordet. Han grät inte. Det såg jag honom göra först när kistan sänktes ner i graven och han reste sig upp från rullstolen för att kyssa kistan en sista gång och det såg ut som om han skulle ramla ner i graven tillsammans med mamma. Men samma kväll satt pappa stilla vid köksbordet. Och det största traumat verkade inte vara att mamma hade dött framför honom, för döden hade pappa sett på nära håll många gånger, utan att ingen kunde förstå vad han försökte säga när han ringde efter ambulansen.
Mamma hade varit den som bättre klarade sig själv, men pappa hade med åren utvecklat sina egna strategier för att klara ensamheten. Mammas säng lämnades orörd med ett fotografi ovanpå och jag fick fråga på biblioteket om vi kunde köpa ut låneboken som nu inte gick att lämna tillbaka (som vi fick behålla gratis när bibliotekarien fick veta att det var Anna-Lisa som dött). Och när jag var hemma och hälsade på och vi hade suttit uppe och pratat i köket ville pappa ofta sitta kvar en lite stund till, ensam vid köksbordet. Från mitt gamla flickrum kunde jag höra honom prata med mamma till sent på kvällen.
Åren efter mammas död fick jag också höra berättelser som jag aldrig hade hört förut och samtalen med pappa kunde likna dem som jag haft med mamma när det bara varit hon och jag. Pappa berättade om kvinnor han träffat innan mamma. Om hon som hette Love i efternamn, som var arkeolog från New York och hade kommit till Aten just för de där gamla ruinernas skull. Och pappa berättade att han hade tvekat lite då när han skulle åka till Sverige första gången och förlova sig med mamma och flyget till Köpenhamn var inställt. Men då var mamma redan på väg till Kastrup i sin röda folkvagn. Och hon hade berättat för mig att hon undrat varför alla mötande bilar tutat och blinkat så på henne innan hon märkte att hon körde i fel riktning på E6an. Men på 60-talet var det bara gräs emellan körfälten, skrattade mamma, så det var lätt att svänga över på rätt sida.
Pappa berättade också om en annan resa, men den blev aldrig av. Han hade vunnit första pris i en fototävling några år tidigare. Priset var en resa till Moskva för att ställa ut, men när han skulle ansöka om pass och visum blev han nekad. Hans namn fanns med på en lista över registrerade kommunister. Han hade gått på några möten, mest för vännernas skull, sa han. Fotografiet, i alla fall, fortsatte pappa, tog han tidigt en morgon när han tagit första tunnelbanan till Pireus. På en gammal man. En gatusopare i hamnen. Fotograferad i motljus, med titeln Gårdagens rester.
I samma hamn i Pireus utspelade sig också öppningsscenen till Never on a Sunday. Ilya (Melina Merkouri) hoppar i vattnet med ett tiotal hamnararbete efter sig, som i verkligheten fick räddas från drunkning för det visade sig att nästan ingen kunde simma, men alla behövde ett jobb. Homer (Jules Dassin) och Ilya lär känna varandra tack vare Ilyas språkkunskaper när hon räddar honom från ett slagsmål med en grekisk man som blivit förnärmad över att Homer applåderat när han dansade. Homer tycker att Ilya lever ett liv i förnekelse där hon undviker allt som är tråkigt och filmens första scen börjar på samma sätt som Ilyas lyckligare version av hur de antika tragedierna slutade: …och sedan gick alla till stranden och badade.
Det var exakt ett år efter mammas och pappas bröllopsdag, natten till den 21 april 1967, som en grupp militärer tog makten i Grekland. En aktion som de försökte rättfärdiga genom att kalla landet för en sjuk patient som utan akut operation skulle ha lämnats att dö. Tusentals politiker, journalister och konstnärer som anklagades för att vara vänstersympatisörer blev arresterade, bortförda till avlägsna fängelseöar och torterade. Arresteringarna gjordes efter samma namnlistor som hade funnits sedan 50-talet och som pappa varit med på. Böcker, berättelser censurerades, den grekiska filmindustrin som hade börjat få internationellt anseende ströps och filmskapare flydde landet. Och Jules Dassin var åter i USA, som han hade lämnat för Europa just på grund av att han funnits med på liknande listor.
Melina Merkouri och Jules Dassin återvände till Grekland först efter juntans fall 1974, och från att ha förlorat sitt medborgarskap under diktaturen blev Melina Merkouri 1981 Greklands kulturminister. Hon drev länge frågan om repatrieringen av Parthenon-frisen, som trots alla försök fortfarande finns kvar på British Museum.
Melina Merkouri dog 1994 i lungcancer. Jules Dassin bodde ensam kvar i Aten fram till sin egen död fjorton år senare. Också pappa fick diagnosen lungcancer även om någon grundligare undersökning inte gjordes för han var ändå multisjuk. Men mamma hade sagt att de som haft tuberkulos sällan fick lungcancer, för även om båda är lungsjukdomar räknas de som varandras motsatser. Det var hemtjänsten som ringde ambulansen den här gången och pappa hämtades levande även om han hellre hade velat dö på Ekegården. Och pappa dog i Varberg, på sjukhuset där mamma arbetat och även han själv en tid som sjukvårdsbiträde innan han blev metallarbetare. På ortopeden förstås, för skelettets alla delar hade han för länge sedan memorerat fotografiskt.
Den sista tiden ville pappa knappt äta, inte ens lammkotletter. Den enda näringsdryck han tillslut drack på sjukhuset var den med hallon. Hallon som mamma alltid sagt var det godaste av alla bär, men som pappa vägrat smaka efter att han sett alla maskarna. Och den förlorade aptiten i väntan på döden verkar vara densamma som infinner sig vid förälskelsens första pirrande magkänsla. Liksom traumat och drömmen delar tron på alltings inneboende möjlighet. Det allra värsta och det allra bästa som skulle kunna hända.