Salamina är namnet på en grekisk ö utanför Aten. Ett berömt sjöslag, slaget vid Salamis, ägde rum där 480 f.Kr.
På 70-talet köpte mina föräldrar ett litet rivningshus på samma ö.
Ett rivningskontrakt som de en dag hoppades kunna renovera och vi flytta in
i. Trots det dåliga skicket redan då, brukade vi bo i
hus under flera somrar under min barndom.
Men sedan slutet av 80-talet har huset stått övergivet.
Jag besökte huset igen 2017 och 2022. Att kliva in var som att besöka
ett modernt Pompeji. Allt var nästan precis så som vi
lämnade det, sommaren 1986.
Ren disken i en balja med en handduk över.
Kaffe i en burk i kylen. Vikta handdukar i byrålådorna.
Samtidigt
en studie av tid och tingens förfall. Vilken typ av förändringar sker inom en tidsperiod på 30 år? Eller mellan mina två besök 2017 och 2022?
Hur lång tild tar det för ett paket tvättmedel att helt lösas upp eller ett kattskelett att förmultna?
I köket under stora filtar fanns också lådorna med bröllopspresenter
från mina föräldrars bröllop i Grekland 1966.
Vackra kristallglas och fint porslin, som mamma brukade säga. Saker som hon aldrig
ville ta med till Sverige för tanken var att allt skulle
packas upp när huset var färdigt. Men det blev aldrig
så och med tiden kom huset att bli en symbol för det liv som
hade kunnat bli men aldrig blev, de drömmar som aldrig uppfylldes.
I många år har jag föreställt mig huset utan oss, drömt mardrömmar om dess förfall.
Samtidigt som min egen barndomsdröm fortsätter att göra sig påmind. Att en dag bo i huset, med långt grått hår som min mormor och ge mat till öns alla hemlösa katter.
Berättelsen om detta hus har varit källan till flera av mina verk i mer än ett decennium. Jag har försökt närma mig det på olika sätt och i olika skalor genom att:
– Återskapa huset i miniatyr av kartong, plastpåsar mm och fotografera, filma inuti modellen. Göra det möjligt för mig att både vara närvarande och frånvarande inne i huset. Fånga subtila rörelser som en fladdrande gardin, en solstråle genom de trasiga fönsterluckor, utan att inte gå in och förändra någonting genom min närvaro.
– Klä mig i mina bortgångna föräldrars gamla nattlinne och pyjamas och fotografera mig själv på sängarna inne i det riktiga huset med mycket långa slutartider så att jag hinner både gå in och ut ur samma bild. Min kropp halvtransparent över väggar och möbler.
– Filma inuti det verkliga huset och fläta samman materialet med min pappas gamla VHS-inspelningar, så att olika tider kan överlappa varandra.
– Att göra en målad kopia av golvet i naturlig skala på papper där plattorna kan flyttas runt och även animeras till rörelse. Ett golv som är både fysiskt men ändå oanvändbart som golv.
– En pågående serie dräkter med stora fotografier av trädgård och exteriör, som ett sätt att bära huset på och med mig.
Ytterligare dokumentation från Gdansk Galeria Miejska, juni 2024:
Photocredit: Alina Zemojdzin.
