Jag låser upp dörren till huset på Salamina
allt står precis som vi lämnade det
disk i en balja med en handduk över
kylskåpsdörren på glänt
på en hylla, en medicinburk med sockerbitar i
på en annan, en burk med kaffe
finmalet grekiskt kaffe i en Rörstrands smått och gott
det luktar fortfarande kaffe
vad ska jag göra med kaffe som stått sedan 80-talet?
koka det?
slänga det?
ställa tillbaka i kylskåpet?
i rummet längre in, två bäddade sängar
som redo att krypa ner i med rödrutiga filtar och vita lakan
små bitar av tak och trasig vägg
som om någon avsiktligt strött ut dem över sängarna
på den ena sängen, mammas säng, ligger en röd tax
den sydde mamma innan hon fick barn
på den andra sängen, pappas säng, ett litet skelett med svans
suddiga konturer runt om skelettet där kött, päls och den rutiga filten
förmultnat tillsammans
blivit till ingenting oavsett vad det en gång varit
ett starkt solljus tränger sig igenom de trasiga fönsterluckorna och
utanför spelar cikadorna som om de aldrig slutat
Salamina är namnet på en grekisk ö utanför Aten. Ett berömt sjöslag, slaget vid Salamis, ägde rum där 480 f.Kr.
På 70-talet köpte mina föräldrar ett litet rivningshus på samma ö.
Ett rivningskontrakt som de en dag hoppades kunna renovera och vi flytta in
i. Trots det dåliga skicket redan då, brukade vi bo i
hus under flera somrar under min barndom.
Men sedan slutet av 80-talet har huset stått övergivet.
Jag besökte huset igen 2017 och 2022. Att kliva in var som att besöka
ett modernt Pompeji. Allt var nästan precis så som vi
lämnade det, sommaren 1986.
Ren disken i en balja med en handduk över.
Kaffe i en burk i kylen. Vikta handdukar i byrålådorna.
Samtidigt
en studie av tid och tingens förfall. Vilken typ av förändringar sker inom en tidsperiod på 30 år? Eller mellan mina två besök 2017 och 2022?
Hur lång tild tar det för ett paket tvättmedel att helt lösas upp eller ett kattskelett att förmultna?
I köket under stora filtar fanns också lådorna med bröllopspresenter
från mina föräldrars bröllop i Grekland 1966.
Vackra kristallglas och fint porslin, som mamma brukade säga. Saker som hon aldrig
ville ta med till Sverige för tanken var att allt skulle
packas upp när huset var färdigt. Men det blev aldrig
så och med tiden kom huset att bli en symbol för det liv som
hade kunnat bli men aldrig blev, de drömmar som aldrig uppfylldes.
I många år har jag föreställt mig huset utan oss, drömt mardrömmar om dess förfall.
Samtidigt som min egen barndomsdröm fortsätter att göra sig påmind. Att en dag bo i huset, med långt grått hår som min mormor och ge mat till öns alla hemlösa katter.
Berättelsen om detta hus har varit källan till flera av mina verk i mer än ett decennium. Jag har försökt närma mig det på olika sätt och i olika skalor genom att:
– Återskapa huset i miniatyr av kartong, plastpåsar mm och fotografera, filma inuti modellen. Göra det möjligt för mig att både vara närvarande och frånvarande inne i huset. Fånga subtila rörelser som en fladdrande gardin, en solstråle genom de trasiga fönsterluckor, utan att inte gå in och förändra någonting genom min närvaro.
– Klä mig i mina bortgångna föräldrars gamla nattlinne och pyjamas och fotografera mig själv på sängarna inne i det riktiga huset med mycket långa slutartider så att jag hinner både gå in och ut ur samma bild. Min kropp halvtransparent över väggar och möbler.
– Filma inuti det verkliga huset och fläta samman materialet med min pappas gamla VHS-inspelningar, så att olika tider kan överlappa varandra.
– Att göra en målad kopia av golvet i naturlig skala på papper där plattorna kan flyttas runt och även animeras till rörelse. Ett golv som är både fysiskt men ändå oanvändbart som golv.
– En pågående serie dräkter med fotografier av trädgård och exteriör, som ett sätt att bära huset på och med mig.